Det sker saker som gör att jag inser hur himla bra jag har det, ibland *skäms* jag för att jag har det så bra och *okomplicerat* jämfört med många av mina medmänniskor.
En mycket god vän har i många år misshandlats och våldtagits av sin man. Hon är äntligen *fri* från honom fysiskt men psykiskt blir hon nog aldrig av med honom. Vi är många som försöker peppa och stötta för att hon ska anmäla honom, samtidigt som vi alla förstår att man inte orkar det *oxå* on-top-of-everything-else så att säga 
Det finns inget jag hellre skulle se än honom inlåst på *livstid* allra helst. I tingsrätten skulle ord stå mot ord (vissa bevis finns från besök på akuten) & han är en vältalig man med ett bra jobb och ordnade förhållanden så det förstår man ju att uppgiften att få honom dömd ser övermäktig ut. Tydligen är misshandel och våldtäkt inom hemmets fyra väggar inte lika *allvarligt* som om det skett “på stan”, brotten i hemmet ryms inom kategorin “familjetragedi”?!
Min vän har nu hamnat på sjukhus. Jag tror den mänskliga hjärnan tål bara så mycket och till slut blir det too much helt enkelt. Hon är nog den starkaste människa jag känner så jag är helt övertygad om att hon kommer fixa det här på något sätt. Usch jag är bara så himla ledsen och arg för hennes skull 
Önskar oxå att jag inte vore så väldigt maktlös, det enda jag kan göra är att försöka vara en *medmänniska* & lyssna och finnas till – MEN det känns som alldeles för lite 
Vilka svin det finns! Man fattar inte hur sjuka och manipulativa människor kan vara, även i finare familjer, s a s. Du minns väl Tony Stigsson, generalmajor och bataljonschef – och ett jävla svin inom husets fyra väggar.
Är lite aktiv i Kvinnojouren där jag bor, och jag kan säga att detta är vanligare än man tror. Fruktansvärt.
Lyssna och stötta – det är mitt råd! Att finnas där. Beslut om anmälan måste vara hennes eget.