Idag skulle Elsa ha fyllt 15 år. Jag fattar inte hur det redan är 2 månader sen vi skiljdes åt. Hon var en *rolig* hund som orsakade mig (och andra) mycket besvär i unga år men som kom att leva i nån slags symbios med mig till slut. Vi var tillsammans länge & jag saknar henne jättemycket 
Elsa 11 år tillsammans med Pippen 9 år.
*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~
Elsa 12 år.
*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~
Elsa 13 år.
*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~
Elsa 14 år.
*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~*~* ~
Elsa var en väldigt *arg* hund och det förändrades aldrig genom åren 
Även om det kanske det sista året inte *betydde* så mycket så fanns det där 
Hon var även *väldigt* aktiv alla år, inte förrän sista månaderna märkte jag att det blev för mycket med längre promenader än ca 4 km. Jag tror att det var hennes aggressivitet kombinerat med den goda konditionen som gjorde att hon levde så länge trots alla sjukdomar. Bl a hade hon *svår* allergi och kunde inte äta något annat än *naturliga* råvaror och absolut ingenting som innehöll vete för då fick hon klåda. Jag lyckades hålla hennes allergi-besvär på ett minimum genom att blanda hennes mat själv av färska råvaror, hon behövde aldrig någon medicin för sin allergi tack vare det.
Hon var verkligen mattes hund. Hon tolererade folk och var aldrig *dum* på något sätt, och visst hon tog emot godis av en del – men hon släppte nog ingen annan än mig in på livet på *riktigt* 
Det är tur att man har alla minnen kvar på näthinnan, för f-n vilket tomrum de lämnar
Som tur är så lämnar de så mycket att vara tacksam för oxå 
Underbara bilder. Tänk att jag nästan kan känna sorgen när jag läser din text till bilderna. Man får vara tacksam att man fått förmånen att dela deras liv, och minnas dem med värme. Men hu vad man saknar dem när de inte finns längre. Speciellt också djur som varit speciella och kanske inte så lätta att ha att göra med av olika anledningar.