<!–
WriteFlash('’);
//–>

USAs nationaldag.

I dag för exakt 25 år sen såg jag Bruce Springsteen på gamla Wembley Stadium. Jag lyssnade mycket på Springsteen när jag gick på mellanstadiet (innan punken) och jag gillar ff hans *gamla* verk (fram till 1980).

Även om 25 år har gått så minns jag denna koncert som om det var igår, märkligt hur vissa saker gör så pass starka intryck hos en. Att stå där tillsammans med 85.000 människor som sjunger låtar som Born to Run, Badlands, The Promised Land och The River m fl unisont var mäktigt.

Springsteen är en storyteller av rang. Han har skrivit många tänkvärda och underbara texter, texter som träffar en rakt i magen och som väcker mycket känslor. Jag kan t ex inte lyssna på vare sig Born to Run eller The River utan att tårarna kommer.

….

Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I don’t remember, mary acts like she don’t care
…..

Now those memories come back to haunt me, they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don’t come true
Or is it something worse

……