<!–
WriteFlash('’);
//–>
Oj, vilken energikick jag fick idag. Satt och slölyssnade på en massa jobbsnack när det dyker upp ett riktigt energiknippe på scen – Pär Johansson som startade upp Glada Hudik Teatern hade landat hos oss. Han hade verkligen förmåga att beröra, tårarna forsade – både för att jag blev så glad men även ledsen. Vilken resa han haft 
Nu hoppas jag på biljetter till deras nya show när de kommer till Gävle 
Han sa mycket tänkvärda saker tycker jag. Bl a typ att “om passionen är borta för det man gör, och man inte längre utvecklas ska man gå vidare“. Just nu känner jag inte så för mitt jobb & rådande klimat kväver mig långsamt känns det som, så det är nog dags att göra något annat.
Efter något hundratal meter till, där Ivar springer före såklart i full galopp så tvärnitar han och ställer sig och stirrar ut i den täta skogen samtidigt som han reser ragg och morrar hotfullt. 
Har ingen lust att träffa på en björn, om den dessutom är skadeskjuten vill jag absolut inte träffa den. Vad är det med en del jägare? Varför skjuta om det finns en risk för skadeskjutning? 