<!–
WriteFlash('’);
//–>
Något jag funderar mycket på är hur *sjukt* det här samhället är.
Ett samhälle som accepterar kvinnovåld inom hemmets väggar måste väl vara sjukt?
Ett samhälle som accepterar att barn växer upp med en psykopat till far måste väl vara sjukt?
Det är nog så som R.E.M sjunger att “everybody hurts” på nåt sätt, även psykopaterna och de med grava empatistörningar. Men även om man har *ont* på något sätt så rättfärdigar inte det att man tar ut sitt onda på andra människor.
Hur kan det vara så att bara för att en man (psykopaten) charmar sin omgivning och ljuger för polis och socialtjänst så har det inte hänt?! Varför tror man mer på mannen än på kvinnan och barnen, och ett stort antal vittnen?
Vad händer med barnen i förlängningen? Vad får de för självkänsla med sig ut i världen? Vad gör det dessa barn när de inte blir trodda och “sedda” utan tvingas till detta “umgänge”?
Det kan väl inte vara meningen att kvinnan och barnen ska känna skam? Skämmas ska ju mannen och hela sjuka samhället. Att det finns de som tar saken i egna händer har jag full förståelse för, RESPEKT till er som vågar det!!
Suzanne Vega skrev en låt om eländet på 80-talet & texten stämmer väl till punkt och pricka, det är ungefär så där många har det 
Yes I think I’m okay
I walked into the door again
Well, if you ask that’s what I’ll say
And it’s not your business anyway
I guess I’d like to be alone
With nothing broken, nothing thrown
Idag var det premiär för isiga bilrutor oxå 
