Vars e våren?! Eller mer seriöst, nu är det bara 33 eländiga vinterdagar kvar & det ska jag väl klara av 
Glädjebesked i fredags, Jözta får börja vara lös *litegrann* – vi måste ju våga pröva som Ann sa. Det har ju varit svårt för mig att få upp honom i trav i koppel, han går bara fortare och fortare i pass eller om jag springer så galopperar han. (Skulle kunna cykla med honom antar jag, men jag har som regel att inte cykla med någon hund innan dom blivit minst 2,5 år då jag inte vill anstränga hunden innan den växt klart och blivit hård i kroppen av mer vettig fysträning.) MEN i vattentrasken så fick vi han att gå upp i en *jättefin* trav, åh så fint han rörde sig.
Det känns så himla bra nu med Jöztas rehab, usch det har verkligen varit upp och ned med känslorna med denna skada. Att gå från att tänka tanken att jag nog blir tvungen att fatta det där beslutet som alla hundägare en dag måste fatta. MEN det beslutet ska man ju inte behöva fatta förräns hunden är gammal. Nu stod jag där med en hund som inte ens fyllt 2 år och som verkade vara skadad på ett sånt sätt att få tillbaka honom till ett bruksliv inte verkade möjligt, och därmed är ju inte livet möjligt för en sån här hund. Vad vore det för liv lixom, Ångesten åt upp mig inifrån, kunde varken sova eller fungera som vanligt. Att gå från den där ångesten till att nu o m våga hoppas på att Jözta ska komma tillbaka till ett fullgott bruksliv. Jag struntar ju i tävlingar men NU tror jag att han kommer hålla för allt han vill göra.
Så som han far runt, trots att han inte *ska* nu under rehab – så borde ju skadan gått upp för länge sen om det så vore. Häromdagen hoppade han över 1,2 m grinden från stillastående 
Jag hinner inte med i svängarna, Jözta är ju på gränsen till *impulsiv* som man sa förr i tiden. Tanke och handling sker samma hundradelssekund, extremt kort analysfas lixom. På gott och ont men det är så han är. Igår bet han mig rejält i benet igen, f*n vad ont det gör fortfarande. Jag hade kopplet i vänsterhand och så *såg* han kopplet som fladdrade till och tände direkt såklart och högg koppel och mitt ben 
I lördags blev det lite hundträning (ritar kors i taket) då jag och CJ tränade skallmarkering med hundarna. Det var kallt så det blev ingen lång träning men en träning med bra kvalite! Tränade lite anslutningar med Ivar och ja, det ska nog gå att få till dom oxå tills i vår Måste komma igång med lydnadsträningen med honom, MEN jag har noll motivation nu när inte Jözta får träna. Märkligt egentligen, fattar inte varför jag inte tränar med malledåren – jag får rycka upp mig helt sonika om det ska hända nåt 
fotot: jag och Agnes slappar efter ännu en jobbig helg; Agnes är som en katt och ska alltid ligga på mig helst över huvud, hals eller ansikte 
