Var på klubben och tränade lite lydnad med grabbarna idag. Kände mig så besviken när jag åkte hem. Men så snurrade tankarna lite till och jag insåg att jag inte var besviken utan mer missnöjd, missnöjd med mig själv.

Jag har ju enorma *krav* som jag ständigt brottas med, allting måste vara perfekt alltid. Och finns det verkligen något/någon som är perfekt, alltid?!

Ivar var helt galen, frustrerad och vi hade ingen bra känsla alls när vi tränade. Han tjafsade mer än vanligt och skulle inte släppa grejer heller – naturligtvis lyckades han dra ner mig till samma låga nivå så då hamnade vi i våran dåliga gamla konflikt om grejerna. Inser att jag har orättvisa förväntningar på känslan mellan oss. Eftersom vi inte tränar så kan jag ju inte förvänta mig att han ska vara som *bäst* när vi helt plötsligt tränar lixom.

Jözta var oxå helt idiot. Samma anledning här, eftersom han aldrig får träna så kan det ju inte bli bättre. Supernöjd med Jözta iaf när det gäller hoppet, platsliggningen, och inkallningen (både sitta kvar + ingångar som alla var raka och fina) – solklara 10or idag på dessa moment + läggandet under gång där det bara var framföringen som var *katastrof* restan superfint!! Apporteringen var jag sådär *nöjd* med, såklart betygsmässig men inte så som jag vill ha det. Framförgåendet var OK men inte mer än så. Linförigheten var jag väldigt onöjd med, och det känner han såklart och det skapar ju frustration och en del *ljud* från honom vilket gör att min hjärna *brinner* – som tur är så har jag förstånd nog att backa bandet. Herregud, en hund som aldrig får träna måste ju få en ärlig chans att komma i rätt fas lixom.

Hmm får ta mig en rejäl funderare, antingen träna mer eller så lägga ner allt vad hundträning är och bara köra spår och sök och uppletande och sånt så de blir nöjda. Strunta i att träna lydnaden och att tävla?

fotot: mitt nya favvote, naturligtvis ekologiskt och fair trade smiley