Så är vi inne på dag 4 efter Jöztas operationen & livet är bra jobbigt. Särskilt jobbigt för huliganungen såklart men även för hans omgivning frestar livet väl mycket på tålamodet just nu
Operationsdagen var en *lång* dag omss. Började med att jag sov ca 45 minuter natten till fredagen, gick inte att sova för tankarna bara snurrade. “kommer Jözta överleva narkosen“, “tänk om det är så illa ställt att veterinären tycker att det bästa är att avliva Jözta direkt utan att väcka honom från narkosen“, “tänk om det går åt skogen *efter* operationen och det slutar med avlivning” – ja negativa tankar fanns det gott om som gjorde att det inte gick att sova
Var på plats vid Strömsholms Djursjukhus redan före 06.30 (!!) skulle vara där 07.20 men så går det när det inte är någon trafik och Subarun går ju lixom av sig *själv* på fria vägar
Tårarna rann ju när Jözta snällt följde med djursjukvårdare som tog emot oss, så trygg han är med andra människor – han kunde ju inte veta vad mami arrangerat för honom = kände mig som en skurk som *lurade* honom så
Sen följde en lång dags väntan. Sh-t vad sakta dagen gick innan Lennart äntligen ringde. Jag ville inte åka någonstans eftersom jag hade en helt perfekt parkeringsplats som var i skuggan hela dagen, Ivar och Agnes fick tillbringa en del tid i bilen faktiskt. Enligt lagen får man ha hund i stillastående bil sammanlagt max 3 timmar/dygn och det var *nära* att jag bröt mot lagen faktiskt. Gick flera promenader med dom under dagen för att fördriva tid, satt långa stunder med dom i väntrummet och satt även på bänkar utomhus långa stunder – men som sagt det blev även en del tid i deras burar i bilen.
När jag äntligen fick telefonsamtalet och fick höra hur *illa* det var med hans armbåge så kände jag bara “f-n nu är det kört, nu frågar han snart om jag godkänner avlivning utan att väcka honom” så jag hörde knappt vad han sa. När Lennart till slut sa att ” ….. så han kommer att bli helt bra efter rehab & kommer kunna leva ett fullgott bruksliv …..” så kunde jag inte prata för jag bröt ihop totalt. All spänning bara släppte så jag grät nog 2 timmar i sträck efter samtalet som vi fick lov att avsluta pga att jag inte kunde ta mig samman Jag har pratat med honom 2 gånger efter det istället!!
Veterinären tyckte inte att Jözta behöver förvaras i bur men han ska såklart ta det lugnt, gärna begränsa honom till ett rum – så nu gör jag som jag gör när jag har en valp; *stänger* in mig och hundarna (mha kompostgaller i dörrarna) i det rum jag för närvarande vistas. Jag gör så när jag har valp pga att jag vill ha valpen under *ständig* uppsikt för att det inte ska ske några olyckor inomhus eftersom jag då ser när det är *dags* att *kasta* ut valpen
Sen ska inte Jözta göra några *häftiga* rörelser och det är där mitt helvete kommer in, han är helt *galen* nu såklart och är urstark så jag har ett helvete när jag ska koppelrasta honom (5 minuter åt gången).
Jag tempar honom varje dag morgon och kväll för att hålla koll så att han inte får någon infektion, det är ju mycket större infektionsrisk när dom har varit in i leden än vid en *vanlig* operation. Innan operationen var jag ju tvungen att bada hela hunden i Descutan dessutom, just pga infektionsrisken.
Nåväl, det är bara att kämpa på nu så ska vi nog klara det här. Vi ska börja med rehab hos Ann 22/7 – LÄNGTAR & det tror jag Jözta gör oxå !!!
foto: Jözta, hög som ett hus, i bilen innan vi startar vår långa resa hem från Strömsholm.