http://www.youtube-nocookie.com/embed/cPxQT2RSf00
Tränat lydnad idag med våra goda vänner Gun-Britt och Nhirax.
Ivar var – som är ganska vanligt – tokhet & får då lite väl mycket *attityd* – men gud vad jag älskar min lilla hund han är ju bara så himla duktig 
Jag älskar att se honom på film för oavsett vilket moment det är och hur *slarvigt* det är så ser han ju bara så himla glad och lycklig ut – precis den känslan jag vill att han ska ha! Med den attityden han har blir det ju *svårare* att få exakt precision i momenten, men det sk-ter jag i som tur är 
Det viktigaste är att jag och min underbara hund har kul när vi tränar och det har vi alltid!!
Det som var extra kul när vi tävlade i sandviken var att flera människor kom fram till mig efteråt och sa hur trevligt det såg ut när vi var på plan och vilket bra samarbete vi hade, och då hade vi 3 nollor!!! Vidare sas det att vi var de enda som var något att se på planen 
Jag har även hört av andra att de hört samma sak om oss. Jag tror jag vet vad dom menar, Ivar han är ju lycklig hela han och det syns ju i hans kropp och utstrålning, många hundar går ju helt utan attityd bredvid föraren och det ser ju tråkigt ut i jämförelse 
Vi nöter på med krypet, detta evighetsmoment! Ivar kan göra riktigt bra bitvis men så blir han hög ibland eller så kommer det ett skutt, han förstår nog inte riktigt ännu exakt hur jag vill att han ska göra. Sen är ju jag en sån där som belönar kopiöst mycket vid inlärning så jag har ju såklart även belönat det som jag inte vill ha och då får man ju det beteendet emellanåt. Krypet är svårt tycker jag för det är bäst att alltid ha någon som tittar när man tränar, MEN den som tittar måste ha samma *målbild* som en själv för annars kan det ju bli fel av den anledningen Jag tränar det oftast själv, inne i köket, och då går jag baklänges för då ser jag ju Ivar hela tiden!
