Det känns helt overkligt att det idag är 2 år sen Pippen lämnade oss. Vart tar tiden vägen. Ibland känns det som om det hände igår och ibland känns det som om det var länge sen.
Älskade underbara grålle vad jag fortfarande saknar dig. Jag gråter inte längre varje dag som tur är men alldeles för ofta 
Idag höll det på att bli dagen D för mig oxå, hade det blivit så hade jag och Pippen haft samma *dödsdag* – kändes lite efteråt som om det kanske hade varit meningen trots allt 
Jag kom och körde i 110kmh och fattade inte först att lastbilen jag kom ikapp stod still (skulle göra en vänstersväng utan blinkers). Under de sekunder det tog att få stopp på bilen så passerade livet revy, jag hann även *fundera* på om det inte vore bättre och styra av vägen och fronta ett träd i stället för en lastbil, jag hann även känna att *nej* jag vill verkligen inte dö ännu typ 
Jag är så oerhört tacksam för att jag klarade mig, bromsarna skrek och ABS:n jobbade som f-n men som tur var stannade bilen med ca 1m till godo till lastbilen 
Jag tar det här som en *varning* om att köra lite lugnare än vad jag gör. Tackar oxå min skyddsängel den gråa vargen som jag alltid har med mig enligt 2 (av varandra oberoende) reikihealere 
