Funderade länge och väl idag om jag skulle *orka* trampa spår, i synnerhet mtp mina stackars värkande armar. MEN jag tog mig samman och gick ut varsitt spår åt dogzen. Ivars spår fick ligga nästan 6 timmar och då var han en fröjd att gå med, så lugnt och fint han spårade
På eftermiddagen var det simning och vibbning för dom så nu är dom nöjda, Ivar har redan gått och lagt sig typ – han verkar trött eftersom han inte gjorde mer än slog upp ögonen och dunkade med svansen när jag letade upp honom för ett foto Jag älskar när malledåren är *nöjd*, då känns det bra i mattes hjärta