Så här minns jag Hilda, sol sommar och bad. Hon var en riktig odåga och *vägrade* alltid komma upp – inte förräns jag antingen blev *riktigt* arg eller om jag gick iväg och försvann ur synhåll så kom hon upp på land
Sen var hon det snällaste som någonsin gått på fyra ben tror jag, hon var vänligheten själv mot människor, hundar och andra djur.
Idag är det 5 år sen jag tog farväl av min vän, trots det så tänker jag på henne någon gång så gott som varje dag.
Du fattas mig fortfarande Hilda!
