Om man kan vara kär i en hund så är jag det i Jözta (oxå) 
Ena stunden driver han mig (och Ivar) till vansinne, han är så j-vla dryg så det finns inte 
I nästa stund spårar han som om han aldrig gjort annat 
han har så många *bra* strategier redan när han spårar! Han är ju bara 6 månader men löser *problem* som han råkar ut för alldeles lysande verkligen. Idag hade jag utmanat honom vid ett krondike; först hoppade jag över diket och gick 2-3 steg på andra sidan sen vände jag och hoppade rakt ner i botten på diket och följde diket i botten en bra bit – det var drygt 1dm vatten i diket. Jözta hoppade över diket och spårade vidare, efter nån meter så *märkte* han att spåret var borta & det är då han glänser 
När Ivar var i den här åldern fick han *panik* när han *tappade* spåret och började springa, Jözta han bara *ringar* bakåt tills han hittar spåret igen – åhhh så duktig han är 
Sen är han fortfarande så himla mycket *bebis* oxå, han kommer alltid och ska ligga i mitt knä (trots att han knappt får plats längre) och sen lägger han sin kind mot min & det är då tårarna kommer, fina underbara Jözta Sen kan han ligga kind mot kind hur länge som helst, jag vågar knappt röra mig för att inte störa hans vila 
