M.E.F.O.D

//www.youtube-nocookie.com/embed/iZ-JnjBTkBwJag använder mig gärna av en klicker när jag tränar med dogzen. Det har jag gjort enda sen jag bodde i England på 80-talet och där först kom i kontakt med detta *redskap*.

Jag tillämpar inte vare sig catching (engelska för fånga) eller shaping (engelska för forma) men däremot luring (engelska för locka). Catching och shaping är förödande på hundar som har lätt för att ta till ljud, därav undviker jag det – eftersom jag har såna hund(ar) och hatar ljud sas

Jag visar hundarna vad jag vill och använder klickern som sekundär förstärkare, pga dessa många fördelar. Det låter alltid lika = hunden vet att den primära förstärkaren är på g, och det är *lätt* att bekräfta hunden i precis rätt ögonblick. Desto fler bekräftelser i *rätt* ögonblick desto bättre utförande.

Jag belönar i kopiösa mängder med mina hundar + att jag relativt snabbt tränar deras uthållighet. Som i fria följet t ex. Belönar sitta stilla vid sidan med kontakt i kopiösa mängder, precis som den första ansatsen till att börja röra mig, osv i all oändlighet. Under gång belönar jag oxå kopiöst mycket, så här kan en träning av fritt följ se ut 2-1-123-4-2-230-6-1-22-99-24-1-37-164-3-389-13-24-83-299-1-36-256- osv. Siffrorna motsvarar antalet steg och strecken belöningarna – i rörelse. Jag tränar aldrig mer steg än jag *vet* hunden klarar av, dvs jag tränar aldrig fritt följ där hunden *släpper* kontakten. Samtidigt som jag hela tiden utökar antalet steg som hunden ska klara av, jag är inte rädd för att utmana sas. MEN det får inte bli för stora *hopp* från det hunden kan till det den inte kan, viktigt att alltid vara rättvis mot hunden. Samtidigt som man inte ska vara *rädd* för att ställa krav på den. Hunden blir ju trygg (och tyst) när den vet vad som förväntas av den och att den måste anstränga sig och göra ett bra jobb på ett visst sätt, för att få det den vill ha

Jag gillar Bob Bailey och hans philosofi + tips för bra träning:

Training is a mechanical skill: Practice training procedures without the animal. Practice clicking. Practice giving the food, toy, or praise. Practice moving and training at the same time. Practice, practice, practice. Then, train the animal.

Think — Plan — Do (three separate behaviors, don’t mix them): First let your imagination soar; consider every training idea without concern for practicality. Next, filter out the wild, impractical schemes and build a detailed doable pathway to the desired behavior. Finally, carry out your plan.

Training is simple, but not easy: Training should be the application of simple principles. Your demands on the animal, plus the animal’s own wants and needs, can make training complex. The more complex the behavioral task, the more vague your direction, the more complicated the training. Simplify each step of training, give unambiguous direction and precise reinforcements. Most trainers should be behavioral “splitters” rather than “lumpers.”

Solving behavioral problems: Look for simple solutions rather than complexity — consider first problems of Timing, Criteria, Rate of reinforcement

TIMING: In casual training, clicker timing is forgiving. In precision training, clicker timing is NOT forgiving. You get what you click, not what you want. Imprecise timing of reinforcement (clicking) is, by far, the most frequent trainer error, in the experience of the Brelands and the Baileys.

CRITERIA: Trainers should decide, in advance of the behavior, what will and will not be reinforced. If the trainer waits until the behavior occurs before deciding, the click will be invariably late and inconsistent.

RATE OF REINFORCEMENT: Training must be worthwhile for all — for the animal, and for the trainer. The animal must get something it wants or needs. The trainer must get behavior or some other satisfaction out of training. Reinforce often, especially early in training.

RATIOS: Don’t use a ratio in training unless you need to- the trainer has a choice. Ratios are overused and often improperly used. Properly used continuous reinforcement, plus fluency training, give moderately strong and very precise behavior. Reserve ratios for highly repetitive, long duration or other special behaviors.

PRIMARY REINFORCEMENT AND REINFORCERS: Food, play, social, and other stimuli filling a need or want may be useful in training. The primary reinforcer strengthens behavior. It can matter what, when, and how the primary reinforcement is delivered. As much thought should go into the delivery of the primary reinforcer as goes into the secondary, or bridge. Generalization: Click For Action, Feed For Position.

//www.youtube-nocookie.com/embed/JQkwt0dTbrQJag har tappat all träningsmotivation. Den försvann samtidigt som vi fick en halvmeter snö, undrar om det finns något samband Skämt åsido, jag blir så himla nere när jag ser all j*vla ***snö! Det var ju så himla bra när all snö i princip smält bort, nu börjar det om igen och våren känns hur långt borta som helst.

Jag har ett enormt frihetsbehov. Det här behovet sträcker sig från allt mellan vad jag ske se på TV till vad jag ska äta och vad jag gör på jobbet och fritiden, till vart jag ska gå. Jag känner mig så instängd pga all denna j*vla snö eftersom jag inte kan gå vart jag VILL. Jag vill kunna gå rakt ut i planteringen lixom och inte där någon har plogat eller där det går ett skoterspår. För mig är snö=ofrihet så enkelt är det. HATAR det verkligen

Som tur är så är det plusgrader och det har blåst rejält så snön har minskat en del redan. Idag tror jag att det går att gå i terrängen igen. Det är ju pga Agnes det inte går att gå i skogen när det är 50cm djup snö att pulsa i, jag och grabbarna kan ju gå där men inte Agnes. Hon fryser ju såklart eftersom hela hennes lilla kropp är *i* snön och hon blir nedkyld. Visst jag kan bära henne men trots att hon endast väger 7 kg så blir det tungt efter ett tag.

MEN nu var det inte meningen att jag skulle skriva ett *gnällinlägg* om snön egentligen utan om min bristande motivation att träna!

I går kväll hängde jag på några som hyrt ett ridhus för att träna lydnad i. Fredagsmys lixom för en hundnörd Riktigt kul var det! Jözta var såklart het som en glödgad kamin, men vi fick till lite bra träning ändå till slut. Jobbar på med fria följet med honom. Han är ingen lätt hund att träna, så det gäller att klura en del med honom för att få honom att förstå hur *jag* vill ha det. Jözta ser ju inte min målbild så det gäller ju att jag lyckas förmedla vad jag vill.

Som sagt, Jözta är en utmaning Mycket pga att han har en oerhört låg tröskel till *ljud*. Är det något jag HATAR så är det hundar som ljudar! Det gäller att förhindra alla former av frustration hos honom, annars kommer ljudet. Jag måste vara tydlig med vad jag vill att han ska göra, eftersom Jözta är en oerhört *förig* hund faktiskt. Han vill göra RÄTT och blir det inte rätt så blir han frustrerad, så det ligger på mig att *visa* honom tydligt vad jag vill. Som tur är så har vi här hittat en metod, för ljudar gör han INTE

Just nu jobbar jag mest på att *korrigera* att han går för långt fram. Jag är inte helt nöjd med hur han går nu vad gäller position där jag vill att huvudet ska vara längre bak/mer uppåt i linje med min kropp. Belöningsplacering, belöningsplacering och åter belöningsplacering!! Det som är bra är att hans bog/framben är i rätt position/i linje, jag är oxå nöjd med hans engagemang! I filmen ovan är han lite väl het fortfarande och det kommer lite hopsa-steg emellanåt. Jözta behöver värmas med ca 30 min fritt följ innan han går som bäst. På tävlingar hoppas jag ju på sena startnr så jag hinner värma honom medans vi väntar på vår tur.

Jözta är en fantastisk hund (han oxå), älskar att träna lydnad (lixom all annan träning), men TYVÄRR känner jag inte den där rätta känslan med honom ännu. Det tynger mig och känns lite *sorgligt*. Det är inte Jöztas fel såklart!! Jag älskar Jözta, herregud mitt hjärta svämmar över av mina känslor för honom. Jag är tokkär i den lilla hunden. MEN jag hittar inte *bubblan* med honom. Jag tror att om vi hittar till bubblan så skulle det kunna bli hur bra som helst med honom.

Man ska inte jämföra hundar, men med Ivar så hade vi bubblan ända från början på något vis. Jözta är varken bättre eller sämre än Ivar, han är annorlunda. Alla hundar är individer.

Jözta har så många fina delar. Han har en otrolig stadga, ligger/sitter kvar som en *sten* verkligen. Han kan vara *riktigt* snabb. Han har en jättefin attityd. Han är oerhört störningstålig, bryr sig inte om nånting annat än att utföra momenten tillsammans med sin mami oavsett vad som händer runtomkring.

Jözta är så *värd* att jag hittar rätta känslan för oss. Jag tror att det har blivit en *grej* för mig och jag skulle behöva släppa alla tankar på det och bara vara i nuet med honom.

Jag kämpar på! Ger absolut inte upp såklart