Det var med tungt sinne jag igår morse åkte till en gård utanför Ockelbo för att rida på islandshäst hos en kompis till L. MEN bara av att vara i dessa underbara hästars närhet och att rida ut i en superfin natur gjorde sitt till för att *höja* sinnet.

Jag blir alltid lika förundrad varje gång något tragiskt inträffar. När man förlorar en hund, eller när en människa dör, eller ett terrorbrott begås – så pågår världen runt omkring som vanligt. Som om inget hänt lixom. Det kanske är *bra* på nåt sätt att det är så det funkar.

Jag fick rida fina Pilgrim – längst till vänster i bilden ovan – en jättefin kille som jobbade på bra. Han var verkligen superpigg och framåt – härligt smiley

Vi red drygt 2 timmar i vargrevir, hade hunden Mulle med oss och han hängde med bra. Kom lite efter ibland när vi galopperade eller töltade långa sträckor, men viljan var det inget fel på.

Vi såg flera revirmarkeringar efter alfaparet men fick tyvärr inte se några vargar. Hästägaren hade mött varg när hon var ute och red själv tillsammans med hundar, vargarna stack då så fort dom kunde. En normal varg funkar ju lixom så, så länge hundarna ger fan i vargen så klarar sig hunden. De här hundarna (upp till 3 st brukade vara med ute och rida) är så kloka och håller sig till flocken och springer inte iväg på egna äventyr i skogen. Jag gissar att hundarna såklart känner att dom är i ett vargrevir och därför håller sig bland hästarna/människorna.

Efter en helt fantastisk förmiddag åkte jag hemåt igen fylld av energi.

Alla bilder: gudarnas hästar, några medryttare och underbara hunden Mulle (blandras leonberger och berner sennen) sån himla fin och klok hund smiley